stefanjonasson.blogg.se

En annan Lars W...

De av er som har läst min blogg märker att det varit övervikt åt en viss Lars Wilderäng och hans böcker. Jag ska inte sticka under stol med att jag gillar de romaner han skrivit och gärna gör vad jag kan för att lyfta fram dem. Men, nu ska vi titta på en annan Lars, nämligen Widding.

En kort titt på Wikipedia visar att det är en enorm produktion Widding har bakom sig men jag kommer att koncentrera mig på åtta titlar. Det är fyra romaner i den så kallade Sorundasviten och fyra romaner i Karolinersviten.

Samma artikel på Wikipedia som jag tidigare hänvisat till gör att jag upptäcker att Sorundasviten gavs ut först. Jag har hela tiden varit säker på att det var Karolinersviten som var början på historien. Det är alltså två sviter av vardera fyra romaner som indirekt hänger ihop. Dels genom att en person finns med i båda sviterna men även genom att det utspelar sig i samma trakt, Sorunda, som ligger sydost Södertälje och nordväst Nynäshamn.

Karolinersviten börjar med romanen En tid för hjältar. I den kommer officeren Pilfelt till det lilla samhället Sorunda för att se till att rusthållarna sätter upp fyra nya soldater till häst. Det var på den tiden då fyra bönder bildade ett rusthåll och hade ansvaret att sätta upp en soldat, klä denna och se till att det fanns en häst. Den eventuella hustrun till soldaten skulle få hjälp i soldattorpet. Det är alltså inte någon populär verksamhet som Pilfelt sysslar med.

I samhället ligger den snart etthundraårige kyrkoherden för döden och människorna i byn pratar mycket om huruvida kyrkoherden ska bli etthundra eller inte. En ung föräldralös skjutspojke på värdshuset ordnar en vadslagning som resulterar i att han måste lämna byn då han förlorar. Kyrkoherden blir inte etthundra år. När Pilfelt med sina fyra nya soldater lämnar byn har han även med sig skjutspojken, nu med soldatnamnet Wild och Yr som kalfaktor.

Detta är inledningen på Karolinersviten. Wild och Yr visar sig vara en företagsam ung man som snabbt tjänar sig upp i graderna och blir även officer, så småningom adlad. Det är historien om Karl XII och hans krig som är central i berättelsen. Det slutar med kungens död utanför Halden i Norge. Men det är även en historia om livet och människorna i Sorundatrakten.

Anledningen till att jag alltid trott att den så kallade Sorundasviten som utspelar sig i samma trakt i slutet av sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet är den senare är att denna börja med att just Wild och Yr dör. Han blir mer än etthundra år gammal och dör med vetskapen om att han blev äldre än den gamla kyrkoherden. I Sorundasviten, som alltså skrevs först, handlar det mycket om en annan officer, Pistolekors. Läsaren får följa honom och hans liv under några år i början av artonhundratalet och de sista krigen som svenskar deltar i.

Det här är åtta böcker som jag läst om flera gånger. Jag är svag för den historiska biten och jag gillar de människoporträtt som återkommer i Widdings böcker. Han gör även en helt, i alla fall numera, politiskt korrekt twist då han i båda böckerna har med självständiga och fria kvinnor.

Det här är levande romaner med människor i fokus. De båda centrala ”hjältarna”, officerarna Pilfelt och Pistolekors, har en del gemensamma drag men är på något sätt sympatiska figurer som håller på att åldras och levt hela sina liv i princip i krig.

Det här är böcker som är värda att läsa. Widding är död sedan 1994 och jag skriver det här för att slå ett slag för vad jag anser är klassiker inom svensk litteratur. Om du funderar på att bara läsa en av dessa sviter, då skulle jag rekommendera Sorundasviten. Hur lätt eller svårt det är att få tag på dessa romaner idag, det vet jag inte. Jag har inte kollat. Kanske finns de som e-böcker, kanske är det svårt att hitta dem. Sök hemma hos någon äldre släkting som har mycket romaner i hyllorna. Annars har biblioteken säkert upplagor.

Karolinersviten: En tid för hjältar, En tid för vreden, De fyra ryttarnas tid och Den siste Karolinen.

Sorundasviten: På ryttmästarns tid, Majors avsked, 1812 och Svanesång.

Jag tycker att man ska läsa Karolinersviten först. Men det går alldeles utmärkt att göra tvärt om.