Underången...del 2.
Semestern är över. Måndag den 3 augusti arbetade jag första dagen det här året. Det var en bra semester. Litterärt sett. Bra på många andra sätt också men jag har i princip skrivit färdigt min uppföljare till Hotel Lima, Alfa Sierra. Jag har blivit intervjuad av en lokaltidning, Högland.nu. Den utkommer i Eksjö, Vetlanda, Nässjö, Tranås. Det blev en jättebra artikel om jag får säga det själv.
Jag har hunnit läsa. Stjärnfall har kommit. Det är uppföljaren till Stjärnklart som jag satte som förra årets bästa läsupplevelse. Så förväntningarna var höga… Men först läste jag Lucifers hammer. Det är en roman av Larry Niven och Jerry Pournelle. En roman som likt Stjärnklart handlar om undergången och vad som sen händer. I den här romanen är det en del av en komet som träffar jorden. Själva händelsen kallas för Hammerfall. Ja, jag undrar också om det är härifrån som bandet med samma namn fått inspiration.
En amatörastronom, eller, en playboy och astronom, rik och delvis berömd, Tim Hamner upptäcker kometen och få ge den sitt namn. Hamner comet. Ganska snart döps den om till Hammer i amerikansk press och själva händelsen då den träffar jorden, eller en del av den träffar jorden, blir Hammerfall.
Det blir en katastrof. Förutom en enorm tsunami så påbörjar Kina och Sovjet kärnvapenanfall mot varandra. Elektricitet slås ut, förångat vatten faller som störtregn i flera dagar, dammar rämnar och bildar ännu mer översvämningar.
I boken får man följa ett flertal olika människor och vad som händer dem. Till slut sammanstrålar de flesta och upplösningen närmar sig. Jag fick tipset till den här boken i en recension för just Stjärnklart. Det fanns jämförelser med den här och jag blev intresserad. Lucifers hammer är bra, riktigt bra. Men jag har inte hittat den på svenska så intresserade får läsa på engelska. Jag tycker inte själv att jag är jättebra på detta, men den här var inte svår att hänga med i. Det kan bero på att det senaste året har jag mest läst kurslitteratur på engelska och då får man en annan referensram. Men, Hammerfall är läsvärd.
Uppföljaren till Stjärnklart heter Stjärnfall. Förväntningarna var höga, minst sagt. I slutet av del ett så gör Wilderäng en twist och läsaren får klart för sig att den bakomliggande orsaken till nanomiterna som slagit ut all elektricitet kommer från en annan planet. Det handlar om Aliens. Tio år har gått när del två påbörjas och flera av karaktärerna finns kvar. I Västra Götaland har människor organiserat sig. Det finns flera olika samhällen som samarbetar under samma styre och en del styrs från Marstrand av Silverbane, en före detta officer i SOG, Särskilda Operationsgruppen. Han är ett slags guvernör och styr med järnhand.
I början går det ganska lugnt framåt, spänningen byggs upp. Läsaren får klart för sig att det finns aliens, dess organisation anas. När en kvinna som rövats bort att dem kommer tillbaka och berättar skickas en patrull ut och de lyckas i en konfrontation döda en alien och ta med huvudet till Marstrand. De få vetenskapsmän/kvinnor som finns kvar analyserar och det bestäms att slå ett hårt slag mot främlingarnas samlingsplats som är det havererade kärnkraftverket Ringhals. Regionen sätter upp en armé av de soldater och hemvärnsmän som finns, de attackerar och…
Sen drar det igång. En av Winnerbäcks styrkor, anser jag, är att skildra just stridsscener. Det gör han bra även här men sen går han bananer fullständigt. Först vet jag inte om jag gillar det här. Jag har läst alldeles för lite fantasy och science fiction för att kunna jämföra med annat men det blir en orgie i vampyrer, zombieapokalypsen och filmen Alien. Jag låter boken ligga när jag läst ut det men sen läser jag slutet en gång till och inser att jag gillar det här med. Eftersom jag bestämt mig för att bara skriva om litteratur som jag gillar själv på den här bloggen så kommer det här inlägget. Jag tycker att Wilderäng är skicklig i den här genren, det är överdrivet och blodigt men jag tycker det är bra. Jag avslutar omläsningen med att inse att jag redan nu undrar hur han ska gå vidare i del tre.
I början av boken planterar Wilderäng in en ny karaktär, han återblickar och tar med en han flyktigt hade i del ett. Två kvinnor. Det är ofta starka kvinnor i hans böcker och jag tror att de här två ihop med en annan stark kvinna, en forskare, kommer att få betydelse i sista delen. Vi får se. Om vi lever, om inga nanomiter, någon zombieapokalyps eller kärnvapenkrig drabbar oss inom ett år så kommer säkert del tre. Kan man önska den innan semestern?