stefanjonasson.blogg.se

War. En titel av Bruce på den live box som kom nittonhundraåttiosex. Detta inlägg får ett krigstema. En av anledningarna är att jag nyligen läst de åter utgivna romanerna Operation Garbo del ett och två av Harry Winter. Harry Winter är en pseudonym för två eller fler militärer som jag nu inte minns namnet på. Det är bara att googla dem om ni vill veta mer.

Romanerna skrevs i slutet av åttiotalet och de utspelade sig då ett par tre år framåt i tiden, nämligen nittonhundranittiotvå då Sovjetunionen startar ett krig mot Sverige och Finland. Det är ett försvarspolitiskt inlägg och det finns helt klart en anledning till att de ges ut i nyutgåva nu i samband med den försvarspolitiska pånyttfödelse som sker i Sverige.

Detta är klassiker bland människor som kallar sig för ”MÖP:ar”. (Militärt överintresserade personer). Jag har själv ett par sönderlästa pocketexemplar i bokhyllan och köpte nyutgåvan på e-bok. Det var några år sen jag läste dem och nu stiftade jag åter bekantskap med Arnold Vogel, Anders Strid, Johan Schewenfeldt, Nils och Katarina samt de andra karaktärerna som finns i romanerna. Är de bra? Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad jag tycker men det är mycket nostalgi förknippat med dem.

När jag läste romanerna första gången i slutet av åttiotalet hade jag nyligen haft en kurslärare i samhällskunskap på lärarhögskolan som var engagerad i Folk och försvar. Han påstod att det svenska försvaret var uddlöst trots att det kostade enorma summor med skattepengar varje år. Vid ett fullständigt krigsutbrott skulle drivmedlet tagit slut efter ett par timmar och ammunitionen likaså. Om det stämmer eller inte låter jag vara osagt men efter att själv gjort repmöte hösten nittio då jag var krigsplacerad på en lokalförsvarsbataljon utanför Hässleholm så är jag snar att hålla med honom. Jag tillhörde då en så kallad Cykel skytte bataljon. Vi hade cyklar, traktorer, kanoner från fyrtiotalet som var gjorda för att dras av hästar och efter att ha sett det första Irakkriget på TV i början av nittioett så kan jag bara tänka mig vad en modern angripare skulle gjort med vårt förband.

Det är detta som händer när Sovjetunionen angriper Sverige. Dåligt organiserade, sent mobiliserade och undermåligt övade svenska förband ställs mot en aggressiv angripare som invaderar landet och precis som idag står det snart klart att landet Sverige inte klarar sig ensamt mot angriparen. Hjälp av Nato och USA krävs. Samordning med Finland och till slut så löser det sig. Eller gör det det?

Det är kul att läsa dem igen. Fastän att jag vet hur det slutar är det spännande och nu finns en historisk aspekt, hur det faktiskt var politiskt. Hur känsligt det på åttiotalet var att prata om hjälp från USA och Nato. Har du inte läst dem så finns de på biblioteket som e-böcker och i internetbokhandeln både i nya pappersböcker och e-böcker.

Operation Garbo del 3 kom en bit in på nittiotalet och då hade Sovjetunionen kollapsat och Irakkriget visat vad modern krigföring innebar. Den är alldeles för konstruerad för min smak. Men visst. Har du läst de två första så…

Tjugo år senare tog Lars Wilderäng över stafettpinnen och skrev först Midvintermörker och sen uppföljaren Midsommargryning. Det handlar om när Ryssland annandag jul tjugohundratolv överraskande angriper Sverige och intar Gotland. (Den skrevs tjugohundratio.) Midsommargryning utspelar sig tio år senare då ÖB i Sverige gör en statskupp och återtar Gotland. Det här är riktigt bra. Till skillnad från pseudonymen Harry Winter så är Wilderäng en bra skribent. Personerna bakom Harry Winter må ha mycket kunskaper men de har en del att önska i vissa fall. Här är Wilderäng bättre, han är ännu vassare i Midsommargryning.

Även i dessa romaner står det klart att Sverige inte klarar sig själv inför en aggressiv angripare och Nato krävs för att få till ett slut på striderna. De onda blir goda och de goda onda på ett sätt som skiljer sig från Operation Garbo där ryssarna är jätteonda och svenskar och finnar goda. I Wilderängs romaner torterar båda sidor sina fångar, en svensk kompanichef låter lägga granateld över nyligen besegrade fientliga styrkor, svenska militärer gör en statskupp och kvinnorna är starka.

De ovan nämnda romanerna handlar mycket om ÖB, statsministrar, generaler och tuffa beslut på höga nivåer. En svensk roman om ett krig som utspelar sig på soldatens nivå, det är Svart krabba av Jerker Virdborg. Det är en roman som utspelar sig i ett land som kan vara Sverige där det pågår ett krig. Karl Edh, en ungefär tjugofemårig soldat, sergeant tror jag han är, kallas till en militärbas och får där ett uppdrag. Han ska, då han tävlat framgångsrikt på skridskor, ihop med ett par andra utföra en transport. Något mycket hemligt måste föras genom fiendens linjer till det egna landets förband. Detta måste ske på isen i skärgården.

Det är en roman man lätt rycks med i, som man, eller jag, kan leva mig in i och där allt inte är svart eller vitt. Där de erfarenheter som skapats av kriget gör att soldaterna är vanliga människor utanför atombombsäkra bergrum som tvivlar, tvingas, kämpar och skräms av det de upplever. Här är inte ens hjältarna svenska utan de kan vara onda även de. En riktigt bra roman. Svart krabba.

Varför lockas vi då av kriget? Jag vet inte. Bara att jag läst mängder med romaner och faktaböcker om krig. Jag försvarar mig med att det håller min fascistoida sida på stången. Varför ser vi filmer, leker paintball, spelar dataspel? Detta inlägg är det första på temat krig. Jag återkommer med flera. Själv har jag i min dator en nästan halvskriven roman om ett krig som aldrig existerat men som påverkade vårt land oerhört. Kanske skrivs romanen färdig, kanske är det ett vansinnigt projekt. Men det är kul att skriva den!