En gång gav jag min mormor en bok.

Allmänt / Permalink / 0

Jag har inget minne av att jag sett min mormor läsa böcker. Det fanns inget större antal böcker hemma hos henne och morfar. En av deras söner, min morbror har klart bidragit till mitt eget läsande är säkert orsaken till att jag idag inte skriver och skriver om så kallad "fin litteratur". Han bombarderade mig med kiosklitteratur. Manhattandeckare, Nick Carter, Mickey Spillane, western som Fargo och Ben Hogan, krigsböcker i serien Attack. Kassar med böcker lämpades hemma hos oss och farsan och jag turades om att läsa dem.Arbetarklassens signum lär vara sunt förnuft, taskigt självförtroende och dålig smak enligt Lasse Åberg så jag kan skylla även på det.

Farsan har annars bidragit mycket till mitt läsande. Han var bredare. Varvade kioskdeckarna med Alistair MacLean, Ed McBain och mängder med andra inbundna deckar och thrillerförfattare. Så i den här världen där män läser mindre och mindre så är det i min värld männen som gett mig mycket av mitt läsintresse.

Morsan uppmuntrade alltid till läsning, tro inte annat men jag minns henne inte läsande på det sättet som farsan. Antagligen därför att hon fick göra allt hemma och farsan satt framför tv:n och hade en bok i handen. Inte heller efter deras skilsmässa då jag var i tidiga tonåren minns jag att morsan läste men som ensamstående mamma så var det nog ingen direkt skillnad på livet efter skilsmässan. Hon gjorde det mesta då också. Den man hon senare flyttade ihop med var ingen läsare han heller. Det kanske inte påverkade henne i en positiv riktning.

Jag lever idag med läsande människor omkring mig, Min fru, hennes döttrar (två av dem i alla fall) och deras män läser gärna. Men en gång gav jag min mormor en bok.

Mormor var född nittonhundratjugoett. Hon fyllde år i början av april och varje år vid den här tiden har jag alltid tänkt lite extra på henne trots att det är trettio år sen jag flyttade från Landskrona och våra regelbundna träffar blev mer sporadiska.

Det var från min svärmor jag fick tipset, eller kanske från min fru. Jag minns inte. Glasfåglarna av Elsie Johansson. Det var en sommar på min frus torp som jag läste första delen i trilogin om Nancy. Jag fastnade direkt och läste även snabbt de två följande romanerna Mosippan och Nancy. När min mormor följande år fyllde år så gav jag henne Glasfåglarna. Mormor var likt huvudpersonen Nancy född och uppväxt under knappa förhållanden. Det fanns inte råd med glasögon så hon hade svårt att klara skolan. Hon fick börja arbeta tidigt och bidra till familjens försörjning.

Glasfåglarna utspelar sig på trettiotalet och platsen är Uppland. Någonstans ute på landsbygden i ett torp på ofri grund bor Nancy med sin familj. Pappa som kallas Tåpelle då han sågat av sig tår i en olycka har ingen hög ställning i trakten. Såklart har inte familjen det heller. Det finns en äldre syster som är enbart mammans barn och som flyttar till, tror jag, Stockholm. Minns inte riktigt. Där drabbas hon av olika tragedier och kommer i dåligt sällskap. Det finns äldre bröder som även de flyttat hemifrån och ytterligare en syster. Tåpelles familj. Lägst ner på den sociala skalan.

När jag tillbringade en sommar i det som då var svärfars torp, hans gamla föräldrahem i skogen norr om Vetlanda och läste de här romanerna, en sommar för kanske tolv, tretton år sen så kunde jag känna och lukta allt som beskrevs om livet i ett torp på ofri grund i Uppland. Det utspelar sig under samma tid som svärfar var barn i ett torp som även det stod på ofri grund en gång i tiden. Idag äger min fru torpet. Det är ett fantastiskt litet ställe i skogen där vägen tar slut vid en sjö, tomten är friköpt men en gång var det fattigt och eländigt.

Vad min mormor tyckte? Hon berördes oerhört av romanen. Hon berättade om vilka likheter det fanns med hennes egen uppväxt, om hennes mamma, min gammelmormor som jag aldrig träffade, om hur små enkla prydnadssaker som ett par glasfåglar som bara plockades fram när det var jul betydde så oerhört mycket.

Jag frågade mormor om hon ville att jag skulle köpa Mosippan och Nancy till henne.
- Nej, absolut inte, svarade hon. Jag kunde inte sova på hela natten, jag var tvungen att läsa ut boken då jag börjat. Det klarar jag inte mer.

 

En av fördelarna att vara lärare.

Allmänt / Permalink / 0

En av många. Det finns många fördelar med läraryrket, jag brukar säga att jag skulle välja om samma jobb om jag var ung idag. Jag har alltid trivts med mitt jobb. Men, en av fördelarna, den berättade läraren Ragnar Kallerdahl, den lärare som undervisade oss i svenska och barnlitteratur på lärarhögskolan 1985. Ragnar sa att vi som skulle bli mellanstadielärare var lyckligt lottade, vi skulle få läsa barn och ungdomslitteratur.

Numera arbetar jag på gymnasiet, jag är speciallärare och arbetar bland annat med elever i kursen Svenska 1. Det innebär bland annat att jag på olika sätt stöttar elever att läsa litteratur. Jag kan med andra ord utan att ”skämmas” läsa litteratur som egentligen är ämnad för ungdomar i högstadie eller gymnasieåldern.

För några veckor sen fick jag ett litteraturtips via Lars Wilderängs blogg. Det handlade om en roman i genren young adult. En sekund i taget av Sofia Nordin. Jag blev lite nyfiken och lånade den. I princip så sträckläste jag den, dock uppdelat på två dagar under en helg. Det är en lättläst roman men ändå innehållsrik.

Hedvig lämnar en kväll den lägenhet där hon bott med sin familj. Mamma, pappa och lillebror. Alla är döda. En sjukdom som utvecklar hög feber har slagit till och i princip utplånat mänskligheten. Hedvig är ensam kvar, tretton år gammal. Vi är alltså tillbaka på det här temat med undergången, fascinerande tema.

Hedvig visar sig vara en kreativ tjej, hon har dessutom haft en lärare på skolan där hon går som varit en eldsjäl inom utomhuspedagogik och friluftsliv så det finns en grundkunskap och ett grundtänkande kring hur hon ska agera. Hedvig tar sig till skolan där hon gått, hennes mamma var lärare där så hon har tillgång till nycklar och plockar ihop den utrustning hon behöver för att kortsiktigt överleva.

Detta är en riktigt bra bok. Förtvivlan, känslorna av saknad, hopplöshet och samtidigt inställningen att leva just En sekund i taget driver boken framåt. Hedvig kommer på att närheten av det samhälle hon bott i finns en mindre lantgård. En undervisningsgård med några kor, ett par hästar, lite får och höns. Elever kan komma dit och få vara med och jobba. Hedvig tar sig till gården och börjar mot alla odds etablera ett liv.

När jag precis läst den här boken berättade de svensklärare jag samarbetar med att grupperna i år ett skulle läsa en bok. Jag har några elever i en grupp som mest arbetar med mig inom Svenska 1. Jag kom direkt att tänka på Sofia Nordins bok och lämpligt nog hade bibliotekarien just köpt in denna. Vi arbetar så att jag läser högt varje pass med gruppen under en kvart, tjugo minuter och sen så arbetar vi med annat inom kursen. Hittills, vi har kommit genom halva boken så verkar mina elever uppskatta den. Det finns såklart en koppling då jag arbetar på ett naturbruksgymnasium men jag tror att många, både ungdomar och vuxna skulle uppskatta romanen.

Det är en lektion i prepping. Hur agerar vi när det värsta inträffar, det som aldrig inträffar men som kan hända. Kanske inte i form av en feber likt grunden i den här boken. Att vara beredd. Jag är inte beredd. Är du?

Till top