En helg i jaktstugan.

Allmänt / Permalink / 0

 

En helg för snart tjugo år sen skulle jag tillbringa i jaktstugan. Det var augusti, det var, tror jag nittiosju. Jag är ganska säker på att det var det året. Mitt förhållande till min fru var färskt och den här helgen skulle vi inte träffas, Jag hade bestämt att jaga hela helgen. Åka till jaktstugan på fredag kväll och stanna där till söndag förmiddag. Fyra pass pürschjakt på råbock.

Jag hade hittat en bok som jag ville läsa den helgen. Jag hade sett den i bokhandelns skyltfönster, jag hade varit inne och läst baksidestexten och kände att detta kan vara en bra bok. Jag minns att jag såg fram emot att på fredagskvällen sätta mig på ett pass i ett torn och så länge det var ljust läsa i väntan på en eventuell råbock. Sen skulle jag  åka till jaktstugan då det blivit för mörkt, ta något att äta och lägga mig med en whiskey och boken. Det var Gå över gränsen av Robert Karjel.

På den tiden var vi inte särskilt bortskämda med att det skrevs svenska kriminalromaner och definitivt inte svenska spänningsromaner. Gå över gränsen är spännande. Romanen börjar i Malmslätt utanför Linköping, en stadsdel där jag arbetade vid den här tiden. En vinternatt bryter sig några män in i en lokal på Malmen, flygbasen i Malmslätt. Där finns FMV:s lokaler. På Försvarets materielverk pågår en utprovning med en amerikansk missil som ska användas på JAS 39 Gripen. Männen är ryssar, detta är mitten av nittiotalet och de sjä missilen.

Ganska snart lyckas svensk underrättelsetjänst lokalisera den stulna missilen till en plats i Murmansk och det bestäms att en mindre grupp inom den hemliga organisationen Csardas ska ta sig in i Ryssland och på något sätt förstöra missilen. En svensk ubåt ska bege sig till Norra Ishavet och vara beredd att evakuera gruppen efter uppdraget.

Detta är en bra bok. Robert Karjel är en författare som dessutom är stridspilot och helikopterpilot. Förutom att kunna flyga så kan han skriva. Nu kan romanen verka lite out of date så det hela utspelar sig för ungefär tjugo år sedan men samtidigt så har de senaste årens utveckling mot ett nytt kallt krig aktualiserats.

Ett par år efter att jag läst Gå över gränsen hittade jag Skuggan av floden. Även detta var en positiv upplevelse. Det handlar om en svensk helikopterpilot som arbetar åt försvaret. En dag kontaktas han av amerikansk underrättelsetjänst och får ett erbjudande ”han inte kan säga nej till.” Erbjudandet som även är en inlindad order och förväntan innebär att han som anställd helikopterpilot i försvarat ska jobba åt USA i Brasilien. Sverige ska ta sin del av ansvaret i ett internationellt samarbete mot narkotikakarteller i Sydamerika.

USA ställer upp med en attackhelikopter och tanken är att svensken (minns inte namnet nu) ska attackera baser där drogkartellerna framställer narkotika. Han ska vistas i Brasilien under täckmantel och samarbeta med en amerikansk kontakt. Givetvis finns det en vacker kvinna som han kommer i kontakt med och denna kvinna är älskarinna åt en ledande boss inom narkotikakartellerna.

Det här är också bra. Lite gammalt, femton år sen i alla fall men riktigt bra. Skuggan av floden och Gå över gränsen.

Sen jag sist publicerade ett inlägg har jag skrivit färdigt andra delen i min serie om Martin Hall. Nu ska denna vila ett tag innan jag tittar på den igen. Tanken är att ge ut den i augusti och då också starta lite mer marknadsföring av mina romaner. Jag har även börjat med ett skelett till en ny roman. Inget jag berättar så mycket om än men det baserar sig på en idé jag haft ett tag. Den kommer att utspela sig i ett slags nutid. En av huvudpersonerna är en tjugofemårig man som kan beskrivas som en romantiker. Jag funderar just nu på vilken musiksmak en sån man kan ha. Men mer om det senare.

Nej. Jag sköt ingen bock den helgen. Heller.

 

 

 

Krönika i Corren

Allmänt / Permalink / 0
Idag, 9/5 är jag omskriven i en krönika i Corren. Det är kulturredaktör Åsa Christoffersson som förra veckan efterlyste tips på litteratur till män som inte läser. Jag skickade ett mejl till henne och delar av det finns publicerat i dagens Corren.
Men, först. En rättelse. Springsteen har inte skrivit låten War som jag skrev om i förra mejlet. Rätt ska vara rätt Ickeresearch av Bloggaren fick min gamla klasskamrat Peter Aspegren att berätta att upphovsmannens namn är Edwin Starr. Även Frankie Goes to Hollyood har gjort en version av låten berättar Peter.Den har jag inte lyssnat på men  däremot kommer The power of love att spela viss roll för Martin Hall i roman nummer två, Alfa Sierra.
Nedan kommer nu mejlet till Åsa Christoffersson i sin helhet.
 

Hej Åsa.

Det var intressant att läsa din krönika i lördags om män som inte läser. Jag tillhör de läsandes skara och har alltid gjort det. Vad det beror på vet jag inte men antagligen miljöpåverkan. Det fanns mängder med böcker hemma och farsan läste massor. Det finns en signifikant skillnad mellan barns läsförståelse och de som har tio till femton böcker hemma eller de som har mer än femhundra. (En fråga i enkäten till de femtonåringar som besvarade Pisa-rapporten.)

Jag skriver även böcker själv och driver en subjektiv blogg med inriktning på litteratur och skrivande. Jag skriver bara om det som jag gillar själv, därför så kallar jag den för subjektiv. Stefanjonasson.blogg.se

Jag tror att det finns många män som läser. Eller för den delen lyssnar på litteratur. Men, jag tror att mycket av den litteratur som läses inte är den som det skrivs om på kultursidorna. Ett exempel är David Jallais senaste roman, Anton Modin – I rikets tjänst. Den har legat högt på nedladdning på Bokus gällande e-böcker under ett par månader, den har varit bland de fem mest lånade e-böckerna på Gotabiblioteken. Jag tror att det är mest män som läst den. Samma sak gäller författaren Kaj Karlsson som skrivit två romaner och en novell. Jag vet att Kaj sålt en hel del men det är nog inte kvinnor som läser hans romaner heller.

Jag arbetar som specialpedagog på Vetagymnasiet, ett yrkesförberedande gymnasium. I julas hade vår ”kulturtant”, Monika Bibliotekarie, organiserat en julklapp till alla anställda. Det var ett antal pocketromaner som var uppdukade i högar om ett tiotal titlar. Jag fick då en av de mer illitterata kollegorna, matte och fysiklärare, tillika fotbollsspelare (alla fördomar om ickeläsande män på en gång) att välja titeln Midvintermörker av Lars Wilderäng. detta resulterade i att kollegan på jullovet var tvungen att köpa uppföljaren, Midsommargryning.

Min egen blogg spretar ganska rejält när det gäller val av den litteratur jag skriver om. Kommande inlägg ska handla om ett krigstema, del ett i ett återkommande tema om romaner som utspelar sig i någon form av krigsmiljö. Det blir svenska romaner i del 1. Så tror jag att det är för många män som gillar att läsa, de spretar men mycket av det som läses är inte tillgängligt i en tidning av Correns storlek. Man får söka på forum, vissa tidskrifter, facebookgrupper. En av anledningarna till min egen blogg är att vara ett forum för att marknadsföra min egen roman och uppföljaren, del två som kommer att släppas i augusti. Det är först då som jag på allvar kommer at marknadsföra dem.

När jag påbörjade den roman som jag hittills gett ut, Hotel Lima – historien om en särskild operatör del 1 så var tanken att det skulle bli en thriller riktad till målgruppen den medelålders mannen men det blev en kärleksroman och det är ganska kul att den mest positiva kritiken har jag fått av kvinnor. Innerst inne finns det en gammal lärare som önskar att alla ska läsa. Jag drar mitt står till stacken och predikar högläsning för mina ämneskollegor för att de ska sprida glädjen i läsandet. Det finns anekdoter kring det men de kommer efter hand på min blogg.

Jag har också hållit på mycket med pistolskytte genom åren men lagt ner det till förmån för skrivande och jaktskytte…

Hälsningar

 

 

War – what is it good for? Absolutely nothing! (Springsteen.)

Allmänt / Permalink / 0

 

War. En titel av Bruce på den live box som kom nittonhundraåttiosex. Detta inlägg får ett krigstema. En av anledningarna är att jag nyligen läst de åter utgivna romanerna Operation Garbo del ett och två av Harry Winter. Harry Winter är en pseudonym för två eller fler militärer som jag nu inte minns namnet på. Det är bara att googla dem om ni vill veta mer.

Romanerna skrevs i slutet av åttiotalet och de utspelade sig då ett par tre år framåt i tiden, nämligen nittonhundranittiotvå då Sovjetunionen startar ett krig mot Sverige och Finland. Det är ett försvarspolitiskt inlägg och det finns helt klart en anledning till att de ges ut i nyutgåva nu i samband med den försvarspolitiska pånyttfödelse som sker i Sverige.

Detta är klassiker bland människor som kallar sig för ”MÖP:ar”. (Militärt överintresserade personer). Jag har själv ett par sönderlästa pocketexemplar i bokhyllan och köpte nyutgåvan på e-bok. Det var några år sen jag läste dem och nu stiftade jag åter bekantskap med Arnold Vogel, Anders Strid, Johan Schewenfeldt, Nils och Katarina samt de andra karaktärerna som finns i romanerna. Är de bra? Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad jag tycker men det är mycket nostalgi förknippat med dem.

När jag läste romanerna första gången i slutet av åttiotalet hade jag nyligen haft en kurslärare i samhällskunskap på lärarhögskolan som var engagerad i Folk och försvar. Han påstod att det svenska försvaret var uddlöst trots att det kostade enorma summor med skattepengar varje år. Vid ett fullständigt krigsutbrott skulle drivmedlet tagit slut efter ett par timmar och ammunitionen likaså. Om det stämmer eller inte låter jag vara osagt men efter att själv gjort repmöte hösten nittio då jag var krigsplacerad på en lokalförsvarsbataljon utanför Hässleholm så är jag snar att hålla med honom. Jag tillhörde då en så kallad Cykel skytte bataljon. Vi hade cyklar, traktorer, kanoner från fyrtiotalet som var gjorda för att dras av hästar och efter att ha sett det första Irakkriget på TV i början av nittioett så kan jag bara tänka mig vad en modern angripare skulle gjort med vårt förband.

Det är detta som händer när Sovjetunionen angriper Sverige. Dåligt organiserade, sent mobiliserade och undermåligt övade svenska förband ställs mot en aggressiv angripare som invaderar landet och precis som idag står det snart klart att landet Sverige inte klarar sig ensamt mot angriparen. Hjälp av Nato och USA krävs. Samordning med Finland och till slut så löser det sig. Eller gör det det?

Det är kul att läsa dem igen. Fastän att jag vet hur det slutar är det spännande och nu finns en historisk aspekt, hur det faktiskt var politiskt. Hur känsligt det på åttiotalet var att prata om hjälp från USA och Nato. Har du inte läst dem så finns de på biblioteket som e-böcker och i internetbokhandeln både i nya pappersböcker och e-böcker.

Operation Garbo del 3 kom en bit in på nittiotalet och då hade Sovjetunionen kollapsat och Irakkriget visat vad modern krigföring innebar. Den är alldeles för konstruerad för min smak. Men visst. Har du läst de två första så…

Tjugo år senare tog Lars Wilderäng över stafettpinnen och skrev först Midvintermörker och sen uppföljaren Midsommargryning. Det handlar om när Ryssland annandag jul tjugohundratolv överraskande angriper Sverige och intar Gotland. (Den skrevs tjugohundratio.) Midsommargryning utspelar sig tio år senare då ÖB i Sverige gör en statskupp och återtar Gotland. Det här är riktigt bra. Till skillnad från pseudonymen Harry Winter så är Wilderäng en bra skribent. Personerna bakom Harry Winter må ha mycket kunskaper men de har en del att önska i vissa fall. Här är Wilderäng bättre, han är ännu vassare i Midsommargryning.

Även i dessa romaner står det klart att Sverige inte klarar sig själv inför en aggressiv angripare och Nato krävs för att få till ett slut på striderna. De onda blir goda och de goda onda på ett sätt som skiljer sig från Operation Garbo där ryssarna är jätteonda och svenskar och finnar goda. I Wilderängs romaner torterar båda sidor sina fångar, en svensk kompanichef låter lägga granateld över nyligen besegrade fientliga styrkor, svenska militärer gör en statskupp och kvinnorna är starka.

De ovan nämnda romanerna handlar mycket om ÖB, statsministrar, generaler och tuffa beslut på höga nivåer. En svensk roman om ett krig som utspelar sig på soldatens nivå, det är Svart krabba av Jerker Virdborg. Det är en roman som utspelar sig i ett land som kan vara Sverige där det pågår ett krig. Karl Edh, en ungefär tjugofemårig soldat, sergeant tror jag han är, kallas till en militärbas och får där ett uppdrag. Han ska, då han tävlat framgångsrikt på skridskor, ihop med ett par andra utföra en transport. Något mycket hemligt måste föras genom fiendens linjer till det egna landets förband. Detta måste ske på isen i skärgården.

Det är en roman man lätt rycks med i, som man, eller jag, kan leva mig in i och där allt inte är svart eller vitt. Där de erfarenheter som skapats av kriget gör att soldaterna är vanliga människor utanför atombombsäkra bergrum som tvivlar, tvingas, kämpar och skräms av det de upplever. Här är inte ens hjältarna svenska utan de kan vara onda även de. En riktigt bra roman. Svart krabba.

Varför lockas vi då av kriget? Jag vet inte. Bara att jag läst mängder med romaner och faktaböcker om krig. Jag försvarar mig med att det håller min fascistoida sida på stången. Varför ser vi filmer, leker paintball, spelar dataspel? Detta inlägg är det första på temat krig. Jag återkommer med flera. Själv har jag i min dator en nästan halvskriven roman om ett krig som aldrig existerat men som påverkade vårt land oerhört. Kanske skrivs romanen färdig, kanske är det ett vansinnigt projekt. Men det är kul att skriva den!

 

Till top