Stefan Jonasson och Ludvig Licht är nu vänner.

Allmänt / Permalink / 0

Drygt femtio år gammal, halvfet, alkoholiserad, dålig kontakt med sina barn, en krisande ekonimi, lägenheten är nergången, sinnet desillusionerat. Känns han igen? Den klassiska antihjälten från en deckare. Det var ett tag sedan jag träffade honom, eller för all del henne men det känns som om den nergångna alkoholiserade ensamvargen oftast är en man. I litteraturen alltså.

Jag upptäckte honom igen förra veckan. Det var i ett blogginlägg som Cornocopia? skrev där det relaterades till thrillerförfattarkollegan Thomas Engström. Jag googlade och det var en ny bekantskap.

Ludvig Licht. Femtioplus, fet, periodare, ensamvarg och något så osexigt som en landsförrädare. En före detta östtysk stasiagent som förrådde sitt land och spionerade för CIA fram till dess att muren föll. Numera arbetar han åt CIA som frilansare, äger två krogar som mer eller mindre går med förlust och lånar pengar av Berlins maffia.

Ludvig Licht är min nya kompis.

I förra veckan läste jag Väster om friheten som är den första romanen om Ludvig Licht. Författare är Thomas Engström. Han har skrivit Söder om helvetet och under detta år ska Norr om paradiset komma. Jag var som jag tidigare skrivit sjuk några dagar och hann även med att läsa Väster om friheten. Det här gillade jag.

Ludvig Licht har precis vaknat efter en period med sprit och förnedring då han blir uppringd av sin CIA kontakt ”GT”. Han ska hämta en kvinna som på något sätt har information och ett mord som begicks i Marocko. Där börjar historien och så drar det iväg. Centralt är en organisation som heter Hydraleaks, en klar omskrivning av Wikileaks och den efterspanade ledaren heter Lucien Gell. Det är en lättläst historia, den är välskriven och det känns lätt att se miljöerna framför mig då jag läser. Vändningarna är inte alltför konstruerade och historien flyter på. Den här är väl värd att slösa bort några timmar på.

Jag funderar på något som påminner om det här men jag kommer inte på något på rak arm. Ska fundera lite till under tiden som jag lånar Söder om helvetet och fördjupar min nyvunna vänskap med Ludvig Licht.

 

Sjuklitteratur

Allmänt / Permalink / 0

Har varit sjuk några dagar. Manligt sjuk. Det vill säga väldigt sjuk. Förkylning, feber, bihålor som smärtar, huvudvärk. Infaller klockrent tredje veckan på vårterminen varje år. I princip.

Dessutom har jag under förra helgen jobbat med en inlämningsuppgift om Information processing theory. Så det jag läst under början av året har i princip bara varit kurslitteratur vilket jag inte kommer att rekommendera här. Även om Information processing theory är ganska intressant. Forskning om hur arbets och långtidsminne fungerar.

Passade som sjuk på att låna Mons Kallentoft. Jordstorm. Den senaste i serien om Malin Fors. Jag har läst alla de andra och helt ärligt vet jag inte om jag skulle gillat dem om det inte vara alla Linköpingsreferenser som Kallentoft har.

Jag gillade även Jordstorm. Den följer mönstret. Vi känner Malin Fors nu. Nykter alkoholist, återuppväckt relation med Daniel på Östgöta Correspondenten och dottern Tove i bakgrunden. Det jag inte gillar, om jag ska vara lite kritisk är att det blir en aning överdrivet. Våldet vrids ett snäpp för långt.

Jag har inget emot att läsa om våld, jag kommer själv in min roman att skriva om våld. En bra deckare bör innehålla våld. Det blir ingen deckare annars. Men… Det är som det är när man läser en bok och vet att verkligheten alltid överträffar dikten. Vi som bor i Linköping vet det… När det överdrivs så blir det lätt…för mycket. När amfibiesoldaten Elin i Midvintermörker av Lars Wilderäng leder in en Hellfire missil med laser och sänker en rysk jagare är det inte överdrivet. Det är relevant eftersom det är det som en robotskytt i amfibiebataljonen ska göra i en krigssituation. Trots att hundratals människor dör. När en dåre mördar med att injicera syra i hjärnan genom ögat då ställer jag mig frågan vad är för fel på en pistol?

Men, det är en lättläst bok, perfekt när man har feber, ont i halsen och behöver något att stimulera hjärnan med. För några år sedan flyttade Kallentoft Bosses glassbar (Klassisk glassbar i Linköping som öppnar på våren. Har hemgjord glass, en institution på Platensgatan för er läsare som inte är från Linköping.) från Platensgatan till Hospitalstorget och det orsakade protester. Större är inte den konstnärliga friheten. I Jordstorm har han lagt ner F13 Malmen och MSK Kvarn. Något större ingrepp… Har inte hört protester om detta.

På SVT började en serie med anknytning till litteratur. Deckarna. Den var intressant. Kommer att fortsätta att titta på den. Mitt favoritlitteraturprogram är annars Babel. Det är roligt med tv program som verkligen tar saker på allvar. Om det sen är litteratur, fritidsbåtar eller till och med dansband så blir det bra. Deckarna har en seriös ton med skämtsam inramning. Värt att se.

I veckan drabbades jag av ett bakslag i mitt eget skrivande. Jag hade gjort ett omslag till min roman. Men efter kontakt med förläggaren på Framsteget Förlag där jag troligen i egen regi kommer att ge ut den så får jag inte göra på det viset, rent upphovsrättsligt. Har fått en ny idé, återkommer snart med mer info om utgivningen.

Summering: Läs gärna Jordstorm. Du vet vad du får. Kallentoft levererar.

 

 

Det är något visst med den medelålders intellektuelle mannen.

Allmänt / Permalink / 0

 I alla fall i litteraturen…

Jag har nyligen läst färdigt Det röda arvet av Henrik Berggren och jag måste säga att jag är svag för när en författare tar delar av sig själv och gör dem till romankaraktärens personlighet. Karaktären hamnar sen i ett slags thriller genom en slump. Gärna finns det en vacker kvinna inblandad…

Så är det i Det röda arvet. Huvudpersonen heter Thomas Thorild, han är historiker utan fast anställning som ska skriva en biografi över en Stockholmspolitiker. Uppdraget är en bok om viktiga personer Stockholms historia där Thomas ska bidra med en person. En stark socialdemokrat som hette Erik Johansson. Intressant namn på en karaktär, det lär vara det vanligaste svenska namnet, i alla fall på åttiotalet.

I vilket fall utspelar sig romanen 2006, precis innan valet. Thomas kommer över en brevväxling som visar att Erik Johansson var med i spanska inbördeskriget och där deltog i ett krigsbrott. Såklart finns det en vacker kvinna som är intresserad av samma sak, självklart en ännu levande, hemsk och inflytelserik förmögen amerikan som önskar dölja sin medverkan i brottet.

Jag gillar det här. Starkt. Det beror på att jag gillar romaner med en historisk anknytning men även att jag är svag för just den här typen av karaktär. Den medelålders intellektuelle mannen som hamnar i något, gärna internationellt. Det finns många exempel på den här typen av karaktärer där författaren låter delar av sig själv finnas med. Mikael Blomqvist i Milleniumböckerna, det känns som om han har en del av Stig Larsson i sig. Erik Ponti i flera av Guillous romaner även om Ponti i de flesta har en roll i periferin, och Ulf i en av mina absoluta favoritromaner. Den keltiska ringen av Björn Larsson.

Den keltiska ringen handlar om Ulf, kanske författarens alter ego, som bor på en segelbåt. I början av romanen ligger den i hamn i Dragör. Ulf drömmer om att ge sig av, segla iväg. Lämna arbete och det liv med stämpelklockan han tvingas vara inrutad i. Han har färdiga listor på vad som ska göras och inhandlas innan en långsegling och en ganska ordentlig skeppskassa för att kunna överleva under lång tid.

En kväll på väg hem från arbetet i Lund då han ska resa med färjan från Limhamn så träffar han McDuff. En skotte på jakt efter en ensamseglare som heter Pekka. De två finner varandra och när de senare på kvällen skiljs åt träffar Ulf Pekka, som på natten lägger till i Dragörs hamn. Ulf får Pekkas loggbok och sen börjar äventyret. Ihop med en vän, Torben, seglar han av mot Skottland för att följa i Pekkas spår.

Den keltiska ringen är en bok jag läst om flera gånger. Den har något mycket speciellt som jag inte hittat i andra romaner och här står segling i centrum. Jag är inte seglare, jag har väldigt begränsade erfarenheter av segling men den här romanen väcker den gamle vikingen i mig. Det och det här med den medelålders intellektuelle mannen som hamnar i något internationellt. En rekommenderad roman. Den keltiska ringen.

Till top